Jag vill börja & säga FÖRLÅT till alla jag har sårat!

Jag är inte stolt för det jag har gjort & inget jag går runt & skryter om.

Jag skäms så fruktansvärt. Jag vela berätta vad jag hade gjort, men jag kunde inte. Det var som en spärr som hade satt sig, jag försökte så många gånger men de gick inte. Jag skämdes så fruktansvärt.

Det gjorde ont i mig varje dag. Att leva med det gjorde det bara värre. Jag visste inte hur jag skulle bete mig.

Jag är inte guds bästa barn.

Men jag har inte haft det lätt. Folk jag inte ens har gjort nånting mot, har kollat snett & kan fräsa. Mina gamla klasskompisar (inte dom jag gick i samma klass som) kollar ner i marken när jag går förbi dom. Vissa hejjar men dom flesta kollar bort..Vad har jag gjort?

Därför får jag dåligt självförtroende & har svårt att vara stark.

Jag är en svag människa & tar åt mig för minsta lilla.

Därför söker jag den där förbannde bekräftelsen hela tiden, kan den försvinna ur mig nån jävla gång? Hatar den!

Visst kan den vara bra, men inte alla gånger. Den har sabbat hela mitt jävla liv. Men en vacker dag när jag lämnar er, hoppas jag ni kommer på min begravning, kommer fram till kistan & säger farväl men går därifrån med ett leende. Min önskan till er!